den och antog slutligen kolossala dimensioner. Det underbara tålamod, man ofta ser hos människor som arbeta hårdt och lida mycket och ändå förbli vänliga i sätt och ord, fanns icke hos dessa män och denna kvinna. De hade ingen aning om ett sådant tålamod. De voro nästan styvnade och i nöd; deras muskler värkte, deras benbyggnad värkte och det värkte i deras hjärtan. Och därför blev deras tal skarpt, och hårda ord var det första som gick över deras läppar på mornarna, såväl som det sista, innan de somnade på kvällarna.
Charles och Hal tvistade så snart Mercedes gav dem tillfälle därtill. Var och en av dem hyllade den föreställningen att han utförde mera arbete än vad som egentligen borde komma på hans lott, och ingendera underlät att vid varje tillfälle framhålla denna övertygelse. Ibland höll Mercedes med sin man och ibland med sin bror. Resultatet blev ett häftigt och ihållande familjegräl. Det kunde börja med en dispyt om vem som skulle klyva några stickor att lägga på elden — en dispyt, som endast rörde Charles och Hal — men inom kort rörde den sig kring de andra medlemmarna av släkten, fäder, mödrar, onklar, kusiner, människor som voro tusentals mil därifrån, en del till och med döda. Att Hals åsikter i fråga om konst och litteratur eller det slags societetsdramer, hans morbror skrev, kunde ha någonting att göra med
