Den här sidan har korrekturlästs
— 42 —
Kom så Frans, en ung kusin,
Med tupé och sockermin,
Bad om kärlek. Nanna hörde.
Amor sjelf, den skalken, förde
Frans och Nanna mund mot mund —
Regeln glömdes samma stund.
”Ingenting så himmelskt är,
Som att älskas och bli kär,”
Sade Nanna vid sin spegel,
Valde så en annan regel:
”Hur man nekar, hur man svär,
Blir man ändå en gång kär!”
