Den här sidan har korrekturlästs
— 90 —
JOHAN STEPHAN HOLMBERG.
Det går derhän! Vi måste alla lyda;
När döden kallar — gammal eller ung.
Om trasor hölja eller stjernor pryda,
Likgodt, om man är trashank eller kung:
Hvad ödets makter än på jorden skänka,
Så öppnas grafven, då vi minst det tänka. —
Du lefde fort. Det var din lefnadsregel,
Du älsklige! som ur vår krets har gått.
På bräcklig farkost satte du till segel,
Som om det blåst en liten kultje blott.
Men stormen hven. Du märkte det ej, broder!
Fören döden steg om bord och tog ditt roder.
Frid med ditt gömda stoft! Friboren vorden,
Du skådar skönhet som du förr ej rönt.
Der bar du landskap, bättre än på jorden,
Der har du solsken, klart och gudaskönt.
Der kan du konstens fulla vällust smaka —
Kopiorna af Stäck kan du försaka.
