Den här sidan har korrekturlästs
— 104 —
SÅNG FÖR ÅNGFARTYGET STRÖMKARLEN.
I fordom hvimlade rå och troll
I skog och mark och i berg och lunder,
Och hvar och en hade då sin roll
Att föra ut i naturens under.
Då lekte elfvor i sommarnatten,
Och strömkarln slog uti flodens vatten
Sitt strängaspel.
Men rå och tomtar ha flytt sin kos,
Man störs ej nu utaf trollen ständigt.
Det tros, att månan af dem bebos,
I thy man sett dem med tub behändigt.
Men när de flydde från oss och jorden,
Blef strömkarln ensam af dem i norden
Med harpan qvar.
Men harpan slog han i vredesmod
En gång mot Ångerman-elfvens stränder,
Och flux blef harpan en drake god
Med ångmaschin och med eld och bränder.
