I EN UNG VÄNS MINNESBOK.
Med lösa tömmar hän fly tidens snabba fålar
Utöfver berg och dal i evigt rastlös färd,
Och ungdomsdrömmen med sin rosenröda verld
Flyr bort, en majsky lik af purpur och af strålar.
Säll den, hvars rena bröst i lifvets blomstertid
En inre, evig skatt mot tid: och öden gömmer,
Hvars hopp går öfver skyn, hvars hjerta aldrig glömmer,
Hvad mången dåre glömt, att lifvets konst är frid.
Med sköna löftens glans vårt jordlif oss begåfvar,
Och mången yppig krans gaf hoppets rika vår,
Men, ack! hvar jordisk fröjd uppå volkaner står,
Och sparsamt fylles blott hvad lifvets tunga lofvar:
Bedragen i ditt hopp, hvad bygger du väl på?
När lyckans sol går ned, när, hvad du egt, du mister,
När sällhetsdrömmen flyr, när dess förtrollning brister —
Då är det hjertats konst att vara säll ändå.
