klar, säker, modig — om ej öfverdådig,
med kropp och sinne utaf härdadt stål,
och hvar det rätta var, der var ditt mål.
Ej diktens skimmer bländade ditt öga,
det ädla kände du, det sköna föga:
det var för bräckligt för en senfull själ,
och lycklig den, som aldrig blef dess träl.
Dock var ditt väsen mildt och brödrakärligt
emot enhvar, som slöt sig till dig ärligt,
Och trodde på dig trofast, kanske blindt:
då kom du gerna, kom du opåmint
och såg i botten på hvar sak, och sedan
kom du med hjelpen, eller dock med redan.
Ack! mången gång med lefvernets bestyr,
dem drömmarslägten glömmer eller skyr,
jag gick till dig: du ordnade och ledde
och smålog mildt hvar gång du trasslet redde.
Och mången varning fick jag ock dertill
om oron, som ej känner hvad hon vill,
och om den viljan, som beherrskar tingen,
och bygger ödet och beror af ingen.
Det var förgäfves: Verklighet och Dikt
ej väga jemt, fast begge ha sin vigt,
Det är och blir en annan makt, som styrer
förståndets män och fantasins martyrer.
Farväl, o Broder, trogne ungdomsvän!
Ej många af dem stå mig nu igen,
de gått förut: o den, som finge följa
och dricka lifvets läkdom, glömskans bölja!
Fast intet rykte förde kring ditt namn,
en hopens lekboll, fast i jordens famn
det sofver, glömdt af tadlet och af sången,
Sida:Snösippan. Poetisk Vinterkalender för 1841.pdf/15
Den här sidan har korrekturlästs
11
