Den här sidan har korrekturlästs
Minne af Professorn och Riddaren Olof Kolmodin. 1839.
Glad ännu i minnet af dagens fägring
Juli-solen tryckte på jordens kinder
Afskedskyssen, firad af sabbatsqvällens
Ringning till helgsmål.
Stund af tacksam bön och af anad hvila,
Stund af heligt hopp och af ljuflig saknad!
O, när fromt de landtliga kyrkors klockor
Helsa din ankomst:
Mot all hjertats önskan ett svar du myser,
Likt ditt skimmer öfver den skörd, som gulnar;
Lif och död du höljer i samma slöjas
Rosiga strålar.
Säg oss du, fridsälla begärs förtrogna!
Säg, hvad bad, i andan, den ädle Gamle,
När till löfrik kulle, från gästfritt väntjäll;
Sakta han uppgick!
”Sådan komme äfven min lefnads helgsro,
”Stilla bidad; stilla i Gud jag somne
”Från en aftonbön, som till morgon-lofsång
”Byts, när jag vaknar.