marknadsläget på inga villkor erkännas som ett rättesnöre för offentlig lönepolitik. Att enskilda arbetsgifvare på grund af otillbörlig snikenhet eller, vida oftare, på grund af konkurrensens tryck, betala alldeles otillräckliga löner, är icke något skäl hvarför stat och kommun skulle göra detsamma. Om stat och kommun äro samhällets organ, måste de också underordna sina intressen under samhällets, deras politik måste bli ett organiskt led i en enhetlig socialpolitik. Och särskildt när det gäller ett så vitalt samhällsintresse som värnandet af en viss för arbetets effektivitet nödvändig lefnadsstandard, då är det icke samhällets egna organ värdigt att blindt och viljelöst låta dra sig med i en mekanisk konkurrenskamp, då måste de veta sin uppgift och handla därefter.
Första villkoret för en sådan själfständig lönepolitik är naturligtvis att man vet hvad en arbetare behöfver för att lefva. Detta är en sak som måste noggrant undersökas. Det duger ej att blott och bart framkasta den ena eller andra siffran, att anta, att den eller den lönen måste vara tillräcklig. Man riskerar då så lätt att låta sig ledas af jämförelser med hvad som faktiskt betalas i det ena eller andra yrket. Om dessa faktiska löner också äro otillräckliga, så är ju en sådan jämförelse uppenbarligen förfelad. En diskussion öfver detta ämne, som endast rör sig om lönen i sin helhet, kommer öfverhufvudtaget att sakna hållpunkter och bli vilseledande. Fordras det däremot, att den budget, som föreslås som minimallön, skall framläggas i detalj och in natura, så får hela frågan en helt annan fasthet, och det går icke så lätt att komma ifrån den med ansvarslösa fraser. Man blir då tvungen att försvara hvarje särskild post på budgeten; man ser, att hvad man vägrar arbetaren är icke den eller den penningsumman om året, utan kanske en viss grad af renlighet, ordentlig
