mjölk åt de små barnen, eller en bostad, som fyller de enklaste anspråk på hygien och anständighet.
Sedan en minimallön, naturligtvis olika för olika åldrar och kön och för olika orter, blifvit fastställd, böra lägre löner under inga förhållanden betalas af stat eller kommun. Denna regel skall alltså gälla icke blott för fast anställda arbetare utan öfver hufvud för alla, som sysselsättas vid offentliga arbeten. Den bör icke häller begränsas till arbetare, som omedelbart stå i det offentligas tjänst, utan så vidt möjligt utsträckas äfven till dem, som användas vid fullgörandet af entreprenader och leveranser för det allmännas räkning.
Man invänder, att det offentliga genom att strängt fasthålla vid vissa minimallöner försvårar existensen för sådana industrier eller enskilda firmor, som äro beroende af ett billigt arbete. Ja väl, men detta är ju just afsikten. Vi ha visat, att det yrke, som icke förmår betala sina arbetares fulla lefnadskostnader, i själfva verket icke bär sig, utan lefver på det öfriga samhällets bekostnad. Det kan då icke ligga i samhällets intresse att hålla ett sådant yrke vid lif. En sentimental svaghetspolitik kan här endast bidraga att förlänga ett tillstånd af industriell efterblifvenhet och slöhet; tvånget att betala höga löner däremot sporrar arbetsgifvarnes energi och uppfinningsförmåga och verkar alltså äfven på den vägen till välsignelse för det allmänna. Det offentliga är ju i våra dagar arbetsgifvare i så stor skala, att dess lönepolitik bör kunna ha ett betydande inflytande på marknadens hela läge. Af detta inflytande bör samhället naturligtvis begagna sig, då det gäller att lösa det så utomordentligt vanskliga, men också utomordentligt viktiga problemet att hindra lönerna att sjunka under existensminimum.
Att lagstifta om löner är som sagdt ett experiment, som man om möjligt bör undvika att inlåta sig på.
