Härpå grundar sig nu den moderna socialpolitikens kraf på försäkring för ålderdom och för efterlefvande, för olycksfall och sjukdom samt för arbetslöshet. Af dessa försäkringsgrenar är det framför allt försäkringen för ålderdom och för efterlefvande, som nödvändiggör statens ingripande. Denna uppgift är allt för omfattande, kräfver allt för stora finansiella och administrativa resurser, för att man skulle kunna vänta dess lösning af arbetarnes egna organisationer. Den kan icke häller sägas vara en lämplig uppgift för fackföreningarna, då den icke knyter sig till något särskildt yrke, utan afser den obemedlade befolkningen i allmänhet. Icke häller är det riktigt att lämna denna uppgift till kommunerna; ålderdomsförsörjningen är en sak, som måste förberedas hela lifvet igenom; men tillhörigheten till en kommun är i det moderna samhället ett ganska tillfälligt förhållande, som alldeles icke passar att förbindas med ett förhållande, som är afsedt att bestå för hela lifvet.
Det är på dessa grunder nödvändigt att staten tar hand om arbetarnes försäkring för ålderdom och för efterlefvande. Om organisationen af en sådan försäkring är här icke plats att orda. Hvad den finansiella sidan af saken angår, kunde man ju vara tveksam, huruvida staten bör lämna bidrag; man kunde fråga, om icke detta strider mot principen att industrin skall betala löner, som täcka arbetarens fulla lefnadskostnader. Vi måste emellertid komma ihåg, att statens medel åtminstone i vårt land till en mycket väsentlig del uppbringas af arbetarne, och att således statsbidrag till arbetarförsäkring i sista hand kan anses tagas ur arbetets löner. Frågan reducerar sig då till den: hvilket är lämpligare, att uppta direkta bidrag af arbetarne, möjligen också af arbetsgifvarne, eller att samla bidrag på indirekt väg genom konsumtionsskatter? Den förra
