metoden kräfver stora administrationskostnader och blir gärna betungande för arbetarne. Den senare metoden är bekvämare, blir väl också i det stora hela rättvis. Om man använder skatter på sådana artiklar som kaffe, socker, tobak, brännvin och öl, så undviker man en otillbörlig tribut till inländska producenter, sådan som t. ex. spannmålstullar alltid måste medföra; samtidigt torde det vara möjligt att afväga dessa skatter så, att de något sånär motsvara en proportionel skatt på inkomsten. Helt kan det naturligtvis icke vid ett sådant sätt att uppta bidrag undgås, att enstaka personer t. ex. nykterister och icke rökare slippa ifrån för billigt pris. Att personer med större familj komma att betala jämförelsevis mer är ju däremot vid en försäkring till förmån för familjen fullt riktigt.
Olycksfallsförsäkringen hör till de utgifter, som direkt måste uppföras på industriens omkostnadskonto och därför också böra bäras af arbetsgifvarne. Man kan också tänka sig, att om denna utgift lägges på fabriksägarne, dessa därigenom skola tvingas att vidtaga de bästa möjliga försiktighetsåtgärder i sina fabriker, i syfte att därmed minska sina utgifter för olycksfall. Detta vore ju en betydlig fördel, men om fabrikanterna försäkra sig mot sina risker, är det icke säkert att den nämnda verkan inträder. Staten kan på detta område inskränka sig till att genom lagstiftning och kontroll tvinga vederbörande att sörja för försäkringen; men den kan också underlätta denna försäkring genom att själf öfverta dess administration.
Sjukförsäkringen kräfver en noggrann kontroll, som endast kan utöfvas af dem, som nära känna personerna och förhållandena. Denna försäkring handhafves därför kanske bäst af arbetarnes egna sjukkassor, naturligtvis under statens kontroll och med dess finansiella understöd.
Frågan om försäkring mot arbetslöshet är måhända
