afgöra, och det förrycker alltid konkurrenskampen, om någon utanförstående blandar sig i den. Det är emellertid oundvikligt, om arbetarne i en annan organisation, t. ex. kommunen eller staten äro försäkrade mot arbetslöshet; en sådan försäkringsanstalt kommer nödvändigt att fordra att arbetarne ta det arbete som bjudes, eller också vägra att utbetala understöd. I sådant fall är det för arbetarne mycket bättre, om de från början gjort sina inbetalningar till sin egen organisation.
Jag tror alltså att det är lämpligast om fackföreningarne öfverta all försäkring mot arbetslöshet, vare sig den uppstår genom oenighet med arbetsgifvarne eller genom tillfällig brist på arbete. Däremot vill det synas som om en försäkring mot normalt och periodvis återkommande arbetslöshet är ganska onödig, ja meningslös. Man försäkrar sig mot något som är ovisst, men för en omständighet, som man på förhand vet skall inträffa, förbereder man sig själf. Den normala arbetslösheten i ett säsongyrke är icke längre någon risk, som man måste fördela på ett stort antal personer för att utjämna den skada, som träffar några få af dem, utan en svårighet som i allmänhet drabbar hvar och en af yrkets medlemmar, och som därför lämpligast bäres af hvar och en enskildt. Sammanslutning och organisation äro förträffliga på sitt område, och en social uppfostran har ett stort värde; men å andra sidan måste arbetaren också vänjas att någon gång sörja för sig själf. Den rätta försäkringen mot en normalt återkommande arbetslöshet är sparkassan, och detta försäkringssätt förtjänar desto mer uppmuntran, som det ju öfverhufvud är ett vitalt samhällsintresse att om möjligt hvarje arbetare skall äga något som sin enskilda egendom.
Emellertid gäller om arbetslösheten som om alla andra olyckor, att det är bättre att förekomma den än att bota den. I det hänseendet bära stat och kommun
