att jämna vägen till förvärfvande af yrkesskicklighet. En sådan lärlingspolitik för oss med nödvändighet tillbaka till en ändå större uppgift, den att sörja. för den allmänna, grundläggande folkbildningen. Om vi vande oss att se denna uppgift som ett led i en enhetlig socialekonomisk politik, skulle vi nog snart få blicken öppen för betydelsen af att rikta hela folkundervisningen på mera konkreta mål, och icke alltför mycket understödja vårt folks redan förut stora benägenhet att spekulera öfver ting som egentligen icke angår det.
⁎
Härmed torde vi ha gifvit de viktigaste gränserna
för fackföreningarnas användbarhet i socialpolitikens
tjänst. Vi öfvergå nu till att från samma synpunkt
skärskåda den kooperativa politikens begränsning och
vi skola finna, att en sådan undersökning är alldeles
särskildt ägnad att sprida ljus öfver statens och
kommunens ställning till samhället och öfver innebörden af
dessa samhällsorgans funktioner. Från ekonomisk
synpunkt böra nämligen både staten och kommunen
närmast betraktas som konsumentorganisationer, och det är
då af intresse att se i hvilket afseende dessa
organisationer skilja sig från konsumtionsföreningarna.
Den kooperativa politikens hela verksamhet går alltid ut på att sätta en grupp af konsumenter i förbindelse med producenterna. Men denna grupp är icke hvilken som hälst, utan måste uppfylla vissa villkor.
För det första måste tillhörigheten till gruppen vara frivillig. Man kan ju icke tvinga folk att vara med i konsumtionsföreningar. Däraf följer att den kooperativa rörelsen måste inskränka sig till sådan konsumtion, som beror på fria viljeyttringar af den enskilde konsumenten. Men är då icke all konsumtion frivillig? Nej, långt ifrån!
