rikaste stad, icke rätt att själf förse sig med vatten. Men äfven i Stockholm utlämnar man ännu spårvägsprivilegiet till fritt utnyttjande af ett enskildt bolag, som också förstår att använda det till en ganska ordentlig beskattning af allmänheten.
Det svåraste felet på den kommunala socialpolitikens område är dock att vi tillåta enskilda personer att lägga beslag på den betydliga värdeökningen af själfva marken i de stora städerna, en värdeökning som dock uteslutande är en frukt af samhällets växt och samhällets arbete. Staden anlägger med stora kostnader en park. Då komma husägarne i de närbelägna husen till sina hyresgäster och säga: min herre, här har blifvit en park, det är en så stor fördel för Er, att Ni får lof att betala en högre hyra. På detta sätt få de intresserade hyresgästerna betala parken. Samtidigt få stadens hela skattdragande befolkning betala samma park en gång till. Är nu icke detta orimligt? Att de personer, som närmast ha fördel af parken, betala den, är naturligtvis riktigt; men de skola väl i all rimlighets namn betala till den, som gjort parken, alltså till staden. Det sker enklast genom att staden för sig reserverar den värdestegring, som de närliggande tomterna fått på grund af parkanläggningen.
Om staden på civilrättslig väg, d. v. s. genom att på förhand göra upp kontrakt med tomtägarne, tillförsäkrar sig en del af den blifvande värdestegringen, så finner man detta i allmänhet riktigt, ehuruväl en och annan ändå tycker att staden därvid icke handlar tillräckligt »liberalt». Men sådana privata öfverenskommelser stöta esomoftast på betydande svårigheter; det finns alltid någon som nekar vara med, tänker som så: staden gör nog i alla fall en park och så får jag ändå fördel af den. – Nu frågas: är det icke just för dylika tillfällen vi öfverhufvud ha ett tvångssamhälle, som kan
