tvinga folk att vara med och betala för en sak, som de dra nytta af? Jo förvisso, och det är verkligen på tiden att vi ge detta tvångssamhälles befogenhet dess fulla naturliga innehåll.
Staden har rätt till den värdestegring, som är en frukt af dess arbete och omkostnader. Man må nu fota äganderätten på hvilken filosofisk grundval man vill, man skall ändå icke komma till annat resultat. Att vi någonsin kommit att se saken på annat sätt beror uteslutande på en formalistisk förtolkning, som är blind för äganderättens reala ekonomiska innebörd. Det hjälper icke, om man hänvisar till att köparen af en tomt i viss mån beräknar, att den i framtiden skall stiga i värde, och för denna stegring också betalar en viss premie. Ty om någon spekulerar på, att en annan framdeles liksom hittills skall afstå frukten af sitt arbete till honom, så vinner han därmed ingen rätt att fordra något sådant.
Det vore naturligtvis olämpligt att göra stadens rätt till grundens värdestegring gällande i vissa fall men icke i andra. Därför bör staden en gång för alla tillerkännas andel i all värdestegring på mark inom dess område. Ty hvarje sådan värdestegring uppkommer antingen som en direkt frukt af stadens företag eller som en följd af stadens tillväxt; men äfven i det senare fallet betingas värdestegringen i sista hand af de stora omkostnader, som stadens utvidgning alltid förorsakar det allmänna.
En kommunal skatt på den »oförtjänta värdestegringen» skulle ha en utomordentlig betydelse för kommunal socialpolitik i allmänhet. Särskildt skulle en sådan skatt, om den vore hög nog, omöjliggöra den samhällsfientliga verksamhet, som kallas tomtjobberi. Men icke nog därmed, den skulle också skaffa kommunen det materiella underlaget för en bostadspolitik i stor stil. Och därmed skulle vi ha kommit närmare lösningen af den fråga, som dock djupare än någon annan ingriper i
