intet samhälle kan blomstra och vara lyckligt, om flertalet af dess medlemmar lefva i fattiga och usla förhållanden. I afseende på lönernas inverkan på arbetarne säger han: arbetslönen är flitens uppmuntran, och fliten måste, som hvarje annan mänsklig egenskap, stegras med den uppmuntran den får. Goda lefnadsvillkor öka arbetarens kroppsliga styrka, och hoppet att kunna förbättra sin ställning och kanske sluta sina dagar i välstånd eggar honom att anstränga denna styrka till det yttersta. Där lönerna äro höga, finna vi därför alltid arbetarne verksammare, flitigare och kvickare, än där lönerna äro låga; jämför England med Skottland, de stora städerna och deras omgifningar med aflägsna platser på landet! Smith erkänner att enstaka arbetare af höga löner frestas att lägga sig på latsidan; men detta är undantag, på intet sätt regel; tvärtom är det, såsom erfarenheten visar, en stor fara, att folket arbetar ihjäl sig, om det eggas genom höga styckelöner. Mot lofprisandet af dyra lifsmedelpris invänder Smith, att billiga lefnadskostnader väl kunna göra någon enstaka individ latare; »men att de skulle ha denna verkan på flertalet, eller att folk i allmänhet skulle arbeta bättre, då de äro illa födda än då de äro väl födda, då de äro missmodiga än då de äro vid godt mod, då de oupphörligt äro sjuka än då de i allmänhet äro vid god hälsa, synes icke mycket sannolikt».
Med än större energi uppträdde Robert Owen till förmån för de höga lönerna. Owen hade personligen sett den fysiska och andliga degeneration inom fabriksbefolkningen, som var en följd af icke-nyttjandet af högre förmögenheter; han hade sett resultatet af bristande näring och öfvermått af arbete: »brutaliserade själar och försvagade kroppar», Owen närde en oändlig tillit till anpassningens lag, till uppfostrans och omgifningarnas betydelse: »Hvilken allmän karaktär som hälst,
