rätt till den fulla afkastningen af sitt arbete räddar man icke därigenom. Den är och förblir under hvilka samhällsformer som hälst en ekonomisk omöjlighet.
För det andra kan icke häller samhället i sin helhet för hvarje år förtära den fulla frukten af sitt arbete. Ty då befolkningen växer, tekniken går framåt, och anspråken på lifvet bli allt större, kräfver den samhälleliga produktionen för hvarje år ett allt större kapital. Det blir alltså nödvändigt att af hvarje års arbetsafkastning taga af en del för kapitalökning, och samhället i sin helhet beröfvas följaktligen en del af den fulla produkten af sitt eget arbete.
Vi stöta här på eviga och absoluta ekonomiska lagar, dem vi människor nu en gång äro underkastade och dem vi icke förmå bryta igenom med några än så djärft konstruerade samhällsformer. Man gaf ju från början ut rätten till arbetets fulla afkastning som en af de »naturliga människorättigheterna» och sökte framställa denna rätt som en fullkomligt själfklar sak. Men det behöfdes blott, att man lämnade fraserna och preciserade sina fordringar i mått och tal, för att det skulle bli klart för hvar och en, att dessa fordringar stå i strid med ekonomiska grundprinciper, och att därför rätten till arbetets fulla afkastning är en ren illusion.
Därmed är nu den s. k. vetenskapliga socialismen i själfva verket redan dömd. Det återstår emellertid ett och annat att tillägga om denna riktning, särskildt om den representant för densamma, som inom den tyska, och inom den af denna tyvärr andligen afhängiga nordiska arbetarrörelsen åtnjuter rang af högsta auktoritet, nämligen Karl Marx.
Den känsla, som den tyska genomsnittsborgaren när mot socialdemokratien, kan icke betecknas som annat än det mest intensiva hat. Och likväl sväller han af nationell stolthet öfver att det varit på tysk
