engelsmännen fingo 5 shilling om dagen, fransmännen 2 s. 6 d., alltså precis hälften; båda parterna arbetade på en skärning, men icke dess mindre var kostnaden pr kubikmeter lägre för engelsmännen. Tio år senare byggdes en annan fransk linie. Denna gång hade engelsmännen 5 francs, fransmännen 2,75–3 francs om dagen; vid detta tillfälle utlämnades arbetet på beting åt smärre entreprenörer; dessa hade naturligtvis det mest direkta intresse af att göra sin sak så billigt som möjligt, och ändå användes det dyrare engelska arbetet på alla svårare uppgifter.
För vanligt grofarbete, som man skulle tycka vara mindre beroende af arbetarens lefnadsstandard, fann Brassey dock ungefär samma kostnad i Frankrike, Italien, Österrike, Schweiz, Spanien, Tyskland, Belgien och Holland, trots betydliga skillnader i lönerna. Och där det gällde verklig yrkesskicklighet, blef det engelska arbetet i regeln billigast.
Äfven inom England kunde Brassey konstatera en större effektivitet för det bättre betalda arbetet. På ett och samma stationshus sysselsattes på ena sidan en Londonmurare till 5 s. 6 d. om dan, på andra sidan 2 murare från landsorten till 3 s. 6 d.; den bättre betalade mannen lade ensam mer tegel om dagen än de båda andra tillsammans, och hans arbete blef sålunda det billigaste.
Af ett alldeles särskildt intresse äro Brassey’s iakttagelser öfver arbetet i Indien. Den vanliga lönen för grofarbetare var i detta land, innan järnvägsbyggnaderna togo sin början, 4 d.–4½ d. om dagen (30–34 öre) och steg sedan till 6 d. om dagen (45 öre). På grund af denna utomordentligt låga lön blef vanligt jordarbete något billigare i Indien, men allt arbete, som erfordrade någon yrkesskicklighet blef dyrare. Öfverhufvud var arbetskostnaden per mil i Indien ungefär densamma som i England. Brassey, som annars har en så stark tro på, att
