botten som den »vetenskapliga» socialismen utbildats, att det är en tysk, Karl Marx, som öfverallt nämns som socialismens djupsinnigaste tänkare! Hur förhåller det sig då med denna mycket omordade vetenskaplighet? Låt oss ta den i litet närmare skärskådande!
Hvad som förnämligast karaktäriserar Marx som Socialistisk teoretiker är väl hans katastrofteori och hans värdelära. Katastrofteorien hvilar på den tanken att de små drifterna måste uppsugas af de stora, det lilla kapitalet af det stora, till dess slutligen hela den industriella ledningen koncentreras på några få händer. När händelserna utvecklats därhän, står ett stort egendomslöst proletariat gentemot en handfull mäktiga kapitalister, – då kommer revolutionen naturligt, af sig själf: »de exproprierade expropriera expropriatörerna» som Marx så vacket uttrycker sig; därmed är den socialistiska framtidsstaten ett faktum.
Nu skall det visst icke nekas, att där inom den moderna industrien finnes en på många områden till och med mycken stark tendens till sammanslutning. Trustväsendet är ju ett i ögonen fallande bevis härför. Men det är falskt att generalisera en sådan iakttagelse och utan vidare låta den gälla för hela det ekonomiska lifvet. För den allra viktigaste produktionsgrenen, landtbruket, består ju icke alls någon sådan tendens till koncentration, snarare tvärtom.
Det är för öfrigt icke min mening att här komma in på en vederläggning af den Marx’ska katastrofteorien – det är en sak som moderna socialister sådana som Bernstein redan sörjt för. Jag önskar endast påvisa hur denna teori trots sina vetenskapliga anspråk, dock i alla viktiga hänseenden bär utopiens stämpel.
Utopiens väsentliga kännemärke är ju att den väntar ett framtidsrike, som en gång skall komma, färdigt att endast tas i besittning. Denna tro på underverket
