Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
132

som äro något så när jämförliga med hvad som betalas af våra konkurrenter. Arbetaren bindes visserligen till sitt hemland med många band; men om skillnaden i lön blir så stor, som den är mellan Sverige och Amerika, så går han till Amerika, och, det få vi ej glömma, det är till stor del de dugligaste, de mest företagsamma, som gå. På det sättet suger Amerika för hvart år till sig något af vår bästa arbetskraft, och vårt landtbruk och vår industri måste söka reda sig med resterna. Det är en mörk målning, men man behöfver endast gå ut på landsbygden för att få den till fullo bekräftad: hela trakter äro så godt som renskrapade från allt ungt och dugligt folk. Bondgården öfvertas af den äldste, som får sitta där ensam och sköta sin gård bäst han kan; frågar man efter de öfriga barnen, så är svaret ständigt och oföränderligt detsamma: i Amerika. Man kan icke tänka sig ett land och ett folk underkastadt en mera fördärflig selektionsprocess än den som Sverige sålunda är utsatt för. Med stora kostnader uppfostra vi våra söner och döttrar, men när de äro färdiga och skulle göra den insats i det nationella arbetet, som skulle ge oss valuta för dessa kostnader, då låta vi dem dra till ett annat land; på det sättet ge vi årligen detta andra land ett stort kapital till skänks, på det sättet subventionera vi en konkurrerande industri genom att gratis förse den med en utmärkt arbetskraft. Sannerligen, det är en lifssak för svenskt näringslif att få upp lönerna och arbetarnes lefnadsvillkor i allmänhet till den höjd, att vi kunna behålla våra dugliga arbetare hemma.

Men för denna syn på tingen dröjer det väl länge innan man mognar i ett land, där de styrande ännu icke kommit öfver den politiska och nationalekonomiska visdom, som bjöd att så långt möjligt fördyra alla lifsmedel, så att arbetaren skulle bli tvungen att arbeta för lifvets baraste nödtorft.