att en sådan delning är den minsta delen af hvad socialismen söker genomföra. Men man skall därför icke förgäta att det andra, stegringen af produktionen, icke är en sak, som låter improvisera sig så alldeles lätt.»
Så yttrar sig för öfrigt icke blott affällingen Bernstein, utan också den marxistiska ortodoxiens främste förkämpe Friedrich Engels:
»Först på ett visst, för våra förhållanden till och med mycket högt utvecklingsstadium af de samhälleliga produktionskrafterna blir det möjligt att stegra produktionen så högt, att afskaffandet af klasskillnaden kan blifva ett verkligt framsteg eller kan få någon varaktighet, utan att medföra ett stillastående eller en tillbakagång.»
På socialisternas stridsskrifter och på deras agitation har emellertid denna förståndiga uppfattning ännu icke satt sin stämpel. Visserligen för man mera sällan direkt fram tanken på en lika delning af inkomsterna; desto mer träder det påståendet i förgrunden, att orsaken till de fattigare klassernas elände är de rikares lyx; fåtalet tillskansar sig en så stor del af hela nationalinkomsten, därför blir det så litet öfver för den stora massan. Men denna tankegång utgår ju i grunden från den förutsättningen, att en jämnare fördelning skulle skapa väsentligt andra lefnadsvillkor för folkets breda lager.
Det är som motbevis mot denna föreställning som en beräkning af den genomsnittliga inkomsten i ett land får sitt intresse. Ty denna genomsnittsinkomst betecknar den yttersta gränsen för hvad som kan uppnås genom en mer eller mindre långt gående utjämning af den nuvarande samhälleliga fördelningen. Visar det sig nu, att äfven detta maximum är mindre än hvad man, äfven om man bedömer saken ganska nyktert, fordrar eller väntar af det sociala framåtskridandet, så är därmed ådagalagdt, att ett öfverflyttande af någon del af de rikares
