icke vara målet för en förnuftig socialpolitik. Den uppgift arbetarne måste ställa sig är naturligtvis att höja hela arbetarklassen åtminstone upp till den nivå, som de högsta lagren af denna klass nu inta. Men till detta mål kommer man icke genom att dela samhällets nuvarande inkomst, man må dela hur man vill.
Ett folks medelinkomst betecknar, som förut sagts, den yttersta gränsen för hvad som kan nås genom en utjämning af olikheterna i inkomst mellan de skilda klasserna. När nu alltså det allra mesta, som kan nås på den vägen, är så obetydligt, så litet eftersträfvansvärdt, så förstår man hur falskt det är att vänta sig lösningen af den sociala frågan af en bättre fördelning. Det vore i hög grad önskvärdt om denna sanning kunde tränga igenom. Ingenting skulle mera bidraga till att göra den socialpolitiska diskussionen nyktrare och därför också fruktbarare. Man skulle då icke längre kunna komma fram med sådana påståenden, som att arbetarens dåliga läge endast beror på att han ej får njuta den fulla produkten af sitt arbete, utan måste afstå en del såsom profit åt arbetsgifvaren, eller att allt skulle vara bra, om man endast kunde få bort kapitalräntan eller utrota kapitalisterna.
Faktum, det nakna, enkla faktum, som vi måste ta till utgångspunkt för hvarje diskussion om den sociala frågan, är det, att vi för närvarande producera för litet, för att alla skulle kunna lefva godt eller ens på ett människovärdigt sätt. Och slutsatsen häraf kan ju icke vara mer än en: lösningen af den sociala frågan ligger i en höjning af samhällets produktionsförmåga; eller åtminstone: utan att produktionen ökas, kan den sociala frågan icke lösas.
Till alldeles samma resultat kommer man, om man ser saken historiskt och frågar sig: på hvilken väg har arbetsklassens ställning hittills förbättrats? Har det skett
