bestå sig med mer renlighet än förut. Arbetarne ha då alldeles afgjordt vunnit både som producenter och konsumenter.
I än högre grad gäller detta i fråga om produktionen af tidningar. År 1852 arbetade 4 personer 12 timmar om dagen för att trycka och vika 1,000 exemplar af en 4-sidig tidning. De använde därvid endast en vanlig handpress och förtjänade en, två och tre doll. om dan. År 1896 arbetade 95 personer 8 timmar om dan för att trycka och vika 444,000 exemplar af en 48-sidig tidning. De använde för detta ändamål en 6-dubbel, sex 4-dubbla, en 3-dubbel och två dubbla pressar. Förmännen hade 7 och 9 doll., tryckarne 4½–5 doll., medhjälparne 3½ doll. om dan. I trots af dessa mycket höga löner var arbetskostnaden för motsvarande produktmassa endast en sjuttiondedel af hvad den varit under handtverkets dagar.
Här visar det sig på det mest slående sätt, att teknikens utveckling varit grunden både för högre penninglöner åt arbetarne inom facket, men också för ett förbilligande af produkten, som gjort den tillgänglig för folkets bredaste lager. Det är omöjligt att sälja en tidning billigt, om man icke kan trycka många exemplar. Men man kunde helt enkelt icke med den gamla metoden ha tryckt bortåt en half million exemplar af en daglig tidning; den hade aldrig blifvit färdig. Det kan man nu göra, och därför kan man också göra tidningarna icke blott så mycket billigare än förut, men också så mycket bättre.
Jag har redan i förra kapitlet talat om hur man i Amerika skär till konfektionsvaror. År 1860 var ännu produktionen af lintyg ett handtverk, som endast sysselsatte sömmerskor till en lön af 60 cents om dan. År 1895 hade denna produktion öfvergått till storindustri. Då sysselsattes också sömmerskor, men vid elektriskt drifna symaskiner, med en lön af 1,25 doll. om dan och
