en sådan delning förtjäna. Det är detta allra högsta stadium af effektivitet vi måste ställa som vårt mål. Om vi rygga tillbaka för den ansträngning, som fordras härför, om vi slå oss till ro med föråldrade produktionsmetoder, om vi nöja oss med att arbeta för half maskin, då få vi också som folk nöja oss med att sitta på half kost, då skall aldrig någon reform af inkomstfördelning rädda de fattiga klasserna från att vara fattiga.
Nu skall man bara icke tro, att arbetarnes sträfvan att genom sina organisationer, konsumtionsföreningarna och fackföreningarna, förbättra sin ställning i minsta mån förlorar i betydelse, genom att man erkänner dessa sanningar. Men otvifvelaktigt ställes därigenom organisationernas roll i en annan belysning än man vanligen är böjd att se den i. Den förnämsta pröfvostenen för bedömandet af deras socialpolitiska värde blir den, om och i hvilken mån de främja det samhälleliga arbetets produktivitet. Därför blir det också utvecklingslärans synpunkter, som måste träda i förgrunden vid hvarje vetenskaplig behandling af moderna socialpolitiska sträfvanden. Den kooperativa rörelsen får sin samhällsekonomiska betydelse genom sitt uppfostrande inflytande och därigenom, att den framställer en högre, arbetsbesparande Organisationsform för en viktig del af folkhushållningen; den öppna fackföreningspolitiken genom sin inverkan på det ekonomiska urvalet och på anpassningen med hänsyn till såväl arbetare som arbetsgifvare.
Naturligtvis äro arbetarnes organisationer nödvändiga för att snarast möjligt tillförsäkra dem största möjliga del af framåtskridandets frukter. Här äger en oupphörlig delning rum i det arbetarne ta mer och mer för sig. Detta sker också till dels på arbetsgifvarnes bekostnad, men det är hufvudsakligen de efterblifna och odugliga arbetsgifvarne, som bli lidande. De måste
