en del af det fulla värdet af hans arbetsprodukt; för att dra den slutsatsen behöfs icke någon stor vetenskaplig apparat. Däremot kunde man ha väntat af en person med vetenskapliga anspråk, att han sökt lämna något verkligt bevis för sin utgångssats. Men därefter söker man fåfängt hos Marx. Hvad han ger är intet annat än fraser och skenbevis, värdiga en af skolastikens mest tränade dialektiker. För öfrigt bygger han helt och hållet på auktoriteten af en gammal dogm, den nämnda satsen att värdet är lika med det erforderliga arbetet. Nu är det emellertid genom senare undersökningar vetenskapligt bevisadt att denna dogm ursprungligen uppkommit genom ett missförstånd af den engelska nationalekonomen Ricardo’s värdeteori. Den förste, som gjorde sig skyldig till denna oriktiga tolkning af Ricardo, var den engelske socialisten William Thompson, Robert Owen’s lärjunge. Därför har man nu också på vissa håll börjat prisa denne Thompson som den »vetenskapliga» socialismens upphofsman. Hans verk är dock i grunden endast en utopi mestadels uppbyggd på Owen’ska idéer. Arbetsvärdeläran stelnade emellertid snart till en dogm, för hvilken man endast ansåg sig behöfva åberopa Ricardo’s auktoritet. Att ha upptagit en sådan dogm utan någon som hälst kritik och att på denna uppenbarligen falska grund ha byggt en synnerligen dunkel teori, se där hvad som berättigar Marx till att kallas den »vetenskapliga» socialismens förnämste målsman. Hur pass mycket bevändt det är med hela denna socialistiska vetenskaplighet, därom kan ju hvar och en efter dessa upplysningar bilda sig ett omdöme.
Emellertid träffar hela denna kritik icke själfva kärnan af socialismen. Socialisterna själfva och flertalet af deras ekonomiska kritici må säga hvad de vilja om den stora betydelsen af den socialistiska värdeläran,
