faktiskt är att den i grunden icke har någonting alls med den socialistiska uppfattningen af det ekonomiska lifvet att skaffa. Grundtanken i hela denna uppfattning är ju ändå den, att allt hvad vi producera är resultatet, icke af isolerade individers arbete, utan af en samhällelig verksamhet. Med denna grundåskådning låta försöken att beräkna hvar enskild arbetares andel i produkten icke förena sig. Ja, hela »rätten till arbetets fulla afkastning», som spelat en så stor roll i socialismens historia, är djupare sedt främmande för dess innersta väsen. Detsamma gäller då i än högre grad om den s. k. socialistiska värdeläran: den skall ju vara ett uttryck för rätten till arbetets fulla afkastning, men är dock till sist ingenting annat än en knippa lånta fjädrar, illa anstående en skola, som vill ge en ny och bredare syn på det ekonomiska samhällslifvet.
Kunde socialismen på denna punkt förmå sig att lämna allt, som är skal och utanverk, skulle den säkert vinna ofantligt i klarhet öfver sina egna mål. Det skulle då också visa sig hur litet af verklig kärna socialismen har, som skiljer den från modärn socialpolitik. Ty alla de skilda sträfvanden, som jag här samlar under namnet socialpolitik, utgå också från den gemensamma grundåskådningen, att allt hvad vi producera är ett resultat af samhälleligt arbete, att det därför icke kan vara tal om hur mycket den enskilde på grund af sin medverkan har att fordra af detta arbetes afkastning. M. a. o. det existerar öfverhufvud intet rättsligt fördelningsproblem. Socialpolitiken sätter i stället den ändamålsenliga fördelningen som sitt mål. Den sträfvar efter en sådan delning af den totala samhälleliga inkomsten, ja öfverhufvud efter en sådan ledning af hela det ekonomiska samhällslifvet, som tillförsäkrar hvar och en den högsta möjliga utveckling af personlighetens alla krafter. Detta mål är icke blott såsom det enda
