näringsfrihet. Därhän hade Frankrike nått redan genom revolutionen och i den mån den liberala ekonomiens grundsatser utbreddes, följde nu hela Europa. efter. Näringsfriheten är naturligtvis ingenstädes absolut; för utöfvandet af vissa yrken såsom läkarens eller apotekarens fordras t. ex. något slags bevis för duglighet därtill. Men det väsentliga är att dessa och andra inskränkningar göras i det allmännas intresse, icke såsom fordom till försvar för ett fåtals privilegier.
Än mer genomgripande var den omhvälfning som den liberala ekonomiens seger förde med sig på den yttre handelspolitikens område, särskildt i England. För att fullt förstå i hvilken skarp motsats frihandelns idéer den gången trädde till det nedärfda föreställningssättet, måste vi göra klart för oss hurusom målet för de europeiska nationernas äldre handelspolitik alltid varit att tillintetgöra konkurrenterna, ofta nog genom att bokstafligen slå ihjäl dem; endast så, menade man, skulle det egna landets handel kunna blomstra. Att ha befriat mänskligheten ur denna barbariska uppfattning är den liberala ekonomiens oförgängliga insats i kulturutvecklingen.
I England trängde den nya läran tidigast och fullständigast igenom. Den liberala handelstraktaten med Frankrike 1786 och Londonköpmännens petition till parlamentet om nedsättning af tullarna 1820 beteckna dess första praktiska resultat.
Under de närmast följande decennierna afskaffades småningom alla skyddstullar. Långvarigast och hetast blef striden om spannmålstullarna. År 1838 bildades i Manchester, efter mönster af en något tidigare förening i London, ett sällskap till bekämpande af dessa tullar. Bland dess medlemmar voro Richard Cobden och John Bright de mest betydande. Snart bildades af denna och liknande lokalföreningar en stor liga mot
