ekonomien», så gör jag det, därför att detta namn bättre än de öfriga som brukas framhäfver en viktig sida i hela skolans sätt att se på lifvet. Jag tänker här på liberalismens uppfattning af begreppet »frihet». Denna uppfattning är som vi sett väsentligen formell. Friheten består i det rent negativa, att individen icke är bunden af några band, som pålagts af den offentliga makten. Därför är den moderna industriarbetaren fri, och arbetsgifvarens aftal med den enskilde arbetaren är resultatet af en frivillig underhandling mellan jämnställda parter.
En dylik formell syn på tingen är socialpolitiken absolut främmande. Socialpolitiken rör sig med realiteter, och skall den slå ett slag för frihet, så skall det vara för en verklig handlingsfrihet. Men en sådan kan endast finnas, där det finns flera möjligheter att välja på. Den som endast har att välja mellan att anta arbetsgifvarens vilkor eller att svälta, den har ju i verkligheten dock blott ett val och alltså ingen frihet. Socialpolitiken är därför gärna beredd att offra rätt mycket af denna formella frihet, som nog kan bereda en odisciplinerad individ en viss njutning, möjligen också tillfälliga fördelar, men som icke är ett verkligt lifsvärde, icke på något sätt befordrar vare sig personlighetens eller samhällets växt. Socialpolitiken ryggar icke tillbaka för att använda tvång, vare sig med hjälp af den offentliga makten eller af enskilda organisationer, så snart endast detta tvång afser att skapa en större real frihet.
Den extrema liberalismen såg i uppfyllandet af ingångna förpliktelser summan af all rätt och därför också i »kontraktsskyddet» statens enda uppgift med hänsyn till det ekonomiska samhällslifvet. Med detta tomma, fattiga statsideal kan socialpolitiken icke nöja sig. Att underskatta statens användbarhet såsom organ
