för genomförandet af ekonomiska syften var ett grundfel hos den liberala ekonomien, liksom öfverskattandet af staten var, och till dels ännu är, en socialistisk villfarelse. Socialpolitiken tar afstånd från alla dylika doktrinära ytterligheter, binder sig i detta afseende öfverhufvud icke vid några på förhand uppställda teorier, utan undersöker för hvart särskildt fall i hvad mån det är lämpligt eller nödvändigt att använda den offentliga makten för att nå de mål den satt sig före. Det blir alltså en ren opportunitetsfråga om man i det enskilda fallet skall lita till staten eller till någon af de många andra sociala bildningar, på hvilka det modärna samhället är så rikt.
Därför ser socialpolitiken också. med glädje det ständiga skapandet af nya sociala organisationer, såsom konsumtionsföreningar, fackföreningar o. s. v. Ju rikare det sociala lifvet i detta afseende är, desto lättare blir det naturligtvis att finna ett för hvart särskildt ändamål afpassadt organ. Liberalismens samhällsideal var det rent atomistiska, det där hvarje individ står som en lösryckt atom utan något organiskt sammanhang med andra individer. Adam Smith har klart nog gifvit tillkänna, att det var denna samhällsstruktur han satte som den högsta. I sin kritik af skråväsendets tvångskorporationer går han så långt, att han förklarar hvarje tillfälle, som ges personer af samma yrke att träffas, som farligt: »Folk af samma yrke kommer sällan tillsammans, äfven för nöjes skull, utan att samtalet slutar i en sammansvärjning mot allmänheten eller i någon öfverenskommelse att höja prisen.» Man kan visserligen icke hindra tolk att komma tillsammans, men lagen skall åtminstone icke underlätta dylika sammankomster än mindre framtvinga dem. »En förordning, som pålägger alla af samma yrke i en stad att anteckna namn och adress i ett offentligt register, underlättar sådana
