sammankomster. Den för individer tillsammans, som kanske annars aldrig skulle lärt känna hvarann, och ger hvar man af yrket en anvisning på hvar han skall träffa hvarje annan. En förordning, som ger personer af samma yrke rätt att beskatta sig själfva för att sörja för sina fattiga, sina sjuka, enkor och barn, gör sådana sammankomster nödvändiga genom att ge ifrågavarande personer ett gemensamt intresse att sköta». – Det Smith’ska idealet är alltså. ett samhälle, där ingen grupp samlas under ett gemensamt intresse af hvad slag det vara må, där en hvar står fullkomligt främmande för och isolerad från en hvar annan.
Socialpolitikens ideal är det rakt motsatta. Ett verkligt samhälle kan icke byggas upp blott och bart af individer; därtill kräfs också en mångfald af olika sammanslutningar af individerna till sociala enheter, som sedan i sin ordning bli organ för det hela. En byggnad är icke en stenhög, utan består af väggar och golf och tak, och väggen är sammansatt af murar och pelare och hvalf. På samma sätt måste det vara med ett samhälle, som skall förtjäna namn af ett samhälle. Socialpolitiken sträfvar därför efter den mest fulländade organisation, efter den rikaste mångfald af sociala bildningar. Icke det atomistiska utan det högt organiserade samhället är hennes ideal. Det är detta hon vill betona genom att fästa ordet »social» vid sitt namn.
Den liberala ekonomien såg i den fria konkurrensen universalmedlet såväl för individens välfärd som för en riktig ordning af det ekonomiska samhällslifvet. Den rent automatiska verksamheten af den fria konkurrensens blinda krafter, det var den regulator man litade till, och därför var också hvarje direkt ingripande från statens sida obehöfligt, ja störande.
Socialpolitiken ser väsentligen annorlunda på det ekonomiska lifvet. Hon delar icke liberalismens
