vid våra försök till sociologiska analogier glömma hvad naturhistorien har att berätta oss om tillbakagång och degeneration.
Det bör emellertid här också erinras därom, att det i den yttre naturen finns en allmän orsak, som verkar hän på att göra utvecklingen till ett framåtskridande, nämligen möjligheten att finna en ny näringsplats i naturens stora hushållning genom att utbilda en ny specialitet och nya, för ändamålet afpassade organ. Sökandet efter nya platser, efter nya sätt att lifnära sig drifver hela den organiska naturen till en ständigt fortgående specialisering. Kampen för tillvaron alstrar alltså en ständigt större och rikare mångfald af former, och det är ju detta vi kalla framåtskridande. Äfven på denna punkt måste vi söka lära af naturen, då vi öfverflytta utvecklingsläran till det sociala området.
Vid själfva denna öfverflyttning måste vi emellertid förfara med stor försiktighet, och det är just hvad den liberala ekonomien icke gjorde. Det duger icke att betrakta samhällslifvet blott och bart som en del af naturlifvet och låta allt hvad naturvetenskapen lär oss om kampen för tillvaron omedelbart gälla för den ekonomiska konkurrenskampen. Vi måste komma ihåg att det naturliga urvalet verkar hufvudsakligen genom två medel; en oerhörd öfverproduktion af individer och en hänsynslös tillintetgörelse af den stora massan af dem. Men det är just det utmärkande draget hos civilisationen, att hon i väsentlig mån inskränker dessa båda faktorers verksamhet.
Visserligen förekommer äfven i ett civiliseradt samhälle inom vissa samhällslager en öfverproduktion af människor. Men denna öfverproduktion går dock vanligen icke på långt när till den yttersta gränsen för den fysiologiskt möjliga folkökningen, och det är aldrig fråga om en fruktsamhet mångdubbelt utöfver den som det