finnes plats för. Det må nu vara hur det vill med Spencers och andras hypoteser om att civilisationen inskränker fortplantningsförmågan, men säkert är att hon i mycket stor omfattning låter fortplantningsdriften träda tillbaka för andra intressen.
I ett civiliseradt samhälle dödar man icke häller de individer, som ligga under i konkurrenskampen. Af ett egentlig naturligt urval i kampen för lifvet (the struggle for life) finner man i den moderna kulturvärlden endast rester och det så godt som uteslutande på det fysiska lifvets område: kroppsligt svaga individer duka under för sjukdom (lungsot o. s. v.); därigenom uppstår ett visst urval af de starkare, så att rasen åtminstone skyddas från att allt för mycket försvagas. Men äfven detta ganska milda urval är i våra dagar betydligt inskränkt genom den medicinska vetenskapens framsteg.
På det ekonomiska området strider man i allmänhet icke om lifvet. Väl är det sant att individer af det allra understa lagret ofta nog utsättas för sådana lefnadsbetingelser, som indirekt vålla deras undergång. Särskildt gäller ju detta i mycket hög grad om de späda barnen. Men som bekant följer däraf ingalunda, att folkökningen i de sämre ställda klasserna inskränkes under den som är vanlig i de högre. Men det måste ju dock vara fallet, om konkurrenskampen vore en verklig kamp för tillvaron.
Det är särskildt två faktorer, som medverka till att de svagare icke tillintetgöras; båda dessa faktorer tillhöra det civiliserade samhället och skilja detta på ett mycket väsentligt sätt från naturlifvet. Den första är den att man af humanitetsskäl icke låter folk svälta ihjäl, den offentliga och enskilda välgörenheten träder emellan. Den andra är den att folk kan lefva på räntor, alltså utan personligt arbete, att sålunda den i alla afseenden svagare alldeles icke behöfver duka under,
