Under sådana förhållanden kan den egna personliga förmågan, om den också kommer till någon rätt, dock aldrig bli den enda afgörande faktorn i konkurrenskampen; och det skulle den dock vara, om det ekonomiska urvalet skulle förverkliga sitt ideal, om den liberala ekonomiens »fria» konkurrens skulle vara något mer än en fras.
Socialpolitiken utgår från en klar insikt om att förutsättningarna för ett riktigt ekonomiskt urval först måste skapas, att för detta ändamål just erfordras ett medvetet ingripande.
Om det gäller att för något ändamål välja ut ett visst antal personer, så är det ju klart att urvalet i allmänhet blir desto bättre, desto vidare den krets är, ur hvilken urvalet göres. Det är därför af vikt att åtminstone få bort alla konstlade och onödiga skrankor som begränsa denna krets. Om man t. ex. föredrar adelsmän vid besättandet af högre statsämbeten, så kan det icke undvikas, att den högre administrationens duglighet under tidernas lopp sänkes under den nivå, som skulle ha kunnat nås, därest man alltid fasthållit vid den grundsatsen att utan några bihänsyn i hvarje särskildt fall ta den dugligaste som står att få. Därför måste naturligtvis alla dylika skrankor falla.
Men man måste också positivt arbeta på att utvidga de fält hvarifrån de mera fordrande yrkena rekryteras. Det sker därigenom att man så långt möjligt lämnar hvarje begåfning tillfälle att utveckla sig, och få bruk för sina krafter, i främsta rummet sörjer för den bästa möjliga uppfostran och utbildning af alla samhällsklassers barn. Denna fordran kastar ett klart ljus öfver demokratiens innersta väsen. Krafvet på jämlikhet har en mening, endast om det mynnar ut i ett kraf på lika utvecklingsbetingelser för lika begåfning. Men då framträder också detta kraf med hela styrkan hos en stor
