yrkesskicklighet. Vid 20 års ålder stod han som direktör för ett af Manchesters största bomullsspinnerier och några år senare, den 1 jan. 1800, öfvertog han själf det stora spinneriet i New Lanark. Här fann han en stor arbetarstam, som lefde under ytterst otillfredsställande förhållanden, och hvilkas arbete därför också, i afseende på ordning och duglighet, stannade vida bakom hvad som borde kunnat fordras. Owen hade genast klart för sig hvad som var att göra: han skulle förbättra arbetarnas villkor för att få bättre arbete. Därför höjde han deras löner, minskade arbetstiden från 17 till 10 tim. om dagen och förbjöd användandet af barn under 10 års ålder. Han skaffade sina arbetare fri uppfostran, fria förströelser, billiga förnödenheter Och goda bostäder. Han lyckades. Efter några få år ägde han en fabrik med 2,500 arbetare, som lefde under mönstergilla förhållanden och hvilkas arbete inbragte honom glänsande inkomster.
Det var ganska naturligt, att ett organisatoriskt snille, som i sin enskilda verksamhet firat sådana segrar, skulle söka lösningen af tidens stora ekonomiska problem i en storartadt tänkt organisation af hela samhället. Redan tidigt uppdrog Owen ett schema för en socialistisk kommun, som själf fastställde sina medlemmars behof och själf ledde produktionen därefter. Senare gjorde han också, såsom vi i förra föreläsningen sett, åtskilliga försök att förverkliga ett sådant samhälle. Men trots all den outtröttliga ihärdighet och de stora ekonomiska offer, som Owen bragte sina socialistiska arbetarkolonier, misslyckades de samt och synnerligen. De misslyckades därför, att han ville skapa ett färdigt samhälle, i stället för att vänta det af en organisk utveckling, men väl väsentligen också därför, att han angrep problemet från ofvan, hans nybildningar saknade det breda demokratiska underlag, förutan
