den andra. Vår behandling här bör därför också till det yttre skilja dem och i enlighet därmed sönderfalla i två hufvudafdelningar.
Kooperativ produktion.
Jag har redan i första föreläsningen sagt, att det moderna sociala organisationsarbetet från början framgått ur försök att från olika sidor gripa sig an med praktiskt arbete på förverkligandet af den socialistiska idealstaten. Från den synpunkten måste vi t. ex. se den franske socialisten Louis Blanc’s agitation för grundandet af kooperativa produktionsföreningar mellan arbetare. Såsom ett första steg härtill fordrade han, att staten skulle upprätta verkstäder. Dessa skulle sedan, då arbetarne blifvit inöfvade och organiserade, öfverlämnas till dem. Revolutionsåret 1848 skaffade Louis Blanc’s idéer inflytande i den konstituerande församlingen, som också beviljade 3 millioner francs till grundandet af dylika arbetareassociationer. Men detta försök ledde icke till något resultat.
Redan år 1831 hade Buchez, en parisisk läkare, satt i gång en rörelse för s. k. Associations Ouvrières, d. v. s. föreningar mellan arbetare i samma verkstad för att öfverta verkstaden och drifva den för egen räkning. Buchez’s ledande idé var att få bort den private arbetsgifvaren och ersätta honom med den kooperativa produktionsföreningen, som själf skulle påta sig risken i företaget, men också själf behålla vinsten. Ledaren af företaget skulle väljas af medlemmarne och ur deras led samt kunna afsättas efter behag. Arbetarne skulle erhålla vanliga löner. Den vinst, som sedan kunde uppkomma, skulle delas midt itu: den ena delen skulle utskiftas i proportion till det af hvar medlem utförda arbetet, hvilket ju var liktydigt med en allmän löneförhöjning; den andra delen skulle läggas till föreningens kapital,
