längre betviflas, att den högre organisation af detaljhandeln, som heter kooperation, af socialekonomen måste hälsas med glädje, såsom ett verkligt och viktigt steg framåt.
Konsumtionsföreningarna ha äfven därutinnan en fördel framför privata affärer, att de icke behöfva betala sina ledande män på långt när de löner som annars i affärslifvet äro vanliga. Det kan ju synas underligt, att icke de bästa krafterna under sådana förhållanden dras från den kooperativa rörelsen till de platser, där de bästa lönerna bjudas, men vi måste härvid ta i betraktande en faktor, som den vanliga nationalekonomien icke räknar med, nämligen den entusiasm, som bär kooperatörerna i arbetet för deras ideal. jag erinrar mig härvid en afton för några månader sen i »Socialekonomisk Förening» i Köpenhamn. Föreståndaren för de danska förbruksföreningarnas partiinköpsförening P. Eskesen höll ett föredrag om den rörelse han själf inlagt så stora förtjänster om och där han intog en ledande ställning. Han skötte det året en omsättning på omkring 13 mill. kr. och åtnjöt härför en lön af 7 tusen kr. »I privat tjänst», sade han, »skulle jag väl under sådana förhållanden ha bortåt 60 tusen kr. i lön; men jag kunde icke svika en verksamhet, som jag fullkomligt vuxit samman med, jag skulle då gå i stycken!» Jag skall aldrig glömma den enkelhet och den värme, hvarmed, han sade detta. Det var som såg man med ens in i en ny värld, där nya ideella krafter voro i färd med att bygga på ett nytt samhälle. Nu når mig budet att denne man i dagarne gått bort, och jag står som så ofta förr undrande öfver den gamla frågan, hvarför tar döden alltid de bästa?
Men det finns äfven ett objektivt ekonomiskt skäl, som gör det sannolikt, att den kooperativa rörelsen allt framgent skall förmå att dra till sig dugande krafter
