privilegium för dem, som en gång tillhörde ett yrke. Dessa skulle tillförsäkras en »rätt till yrket», med uteslutande af alla andra. Antalet personer inom yrket skulle begränsas så, att de kunde vinna en anständig bergning. Det förnämsta medlet till denna begränsning var lärlingstvånget. Man inskränkte antalet lärlingar, man föreskref, att de skulle ha inträdt i yrket före en viss ålder, och man fastsatte en orimligt lång lärlingstid. I England t. ex. var den lagstadgade lärlingstiden allt från drottning Elisabets dagar för alla yrken 7 år. Adam Smith hade otvifvelaktigt rätt, då han sade, att »alla skrån och största delen af alla skrålagar ha tillkommit för att hindra konkurrensen.»
Skråväsendet föll, och därmed ändade den ekonomiska historiens medeltid. Men fastän de yttre formerna fallit, dröjde det länge innan en ny syn på tingen trängde ner i de djupa lagren. Mycket af skråväsendets föreställningssätt och tendenser lefde kvar i den tidigare fackföreningsrörelsen sådan den utvecklade sig i England under förra hälften af det nittonde århundradet. Idén om rätten till ett yrke fanns där, och nödvändigheten af att begränsa tillgången till ett yrke stod som ett axiom för dessa äldre fackföreningsmän. Denna begränsning sökte nu fackföreningarna vinna genom att hvar och en för sig framtvinga stränga bestämmelser angående lärlingsväsendet i sitt yrke.
Det finns ännu i det moderna England kvar åtskilligt af denna slutna fackföreningspolitik. Så t. ex. har ångpanne- och varfsarbetarefackföreningen i kontrakt, som undertecknats af nio tiondedelar af varfsägarne, uppställt ganska stränga bestämmelser angående lärlingars antagande: lärling måste inträda i yrket före 18 års ålder, han förbinder sig att arbeta som lärling i 5 års tid, erhåller därför en lön, som väsentligt understiger hvad en pojke förtjänar, om han icke går som
