Om man begränsar lärlingarnes antal, fordrar en viss lärlingstid, eller att arbetaren skall inträda i yrket före en viss ålder eller tillhöra ett visst kön, eller om man öfverhufvud uppställer några som hälst fordringar för tillträde till yrket, som icke betingas af yrkets egen natur, så inskränker man därmed det fält, hvarifrån urvalet af dem, som skola arbeta i yrket, eger rum; och det kan icke undvikas att man på det sättet i tidens längd kommer att utestänga många krafter, som yrket endast kunnat vinna på att använda. Lämnar man däremot valet fritt, och underlättar man därtill genom en god folkundervisning och yrkesutbildning, tillträdet till yrket för hvar och en, så arbetar man i riktning af den bästa samhällsekonomien, den som bjuder att besätta hvarje plats i samhället med den därför lämpligaste.
I de fall då fackföreningen verkligen lyckas genomföra en sträng begränsning af tillträdet till ett yrke, har arbetsgifvaren vid besättandet af en ledig plats endast ett ringa antal personer att välja mellan, ja det kan hända att han, såsom i den engelska flintglasindustrien, är tvungen att ta den man fackföreningen presenterar honom eller låta platsen stå obesatt. Under sådana förhållanden blir urvalet naturligtvis föga effektivt, i det extrema fallet upphör det alldeles.
I en starkt sluten fackförening kan det icke häller undvikas att den viktigaste eggelsen till ansträngning bortfaller. Om den enskilde arbetaren vet med sig att arbetsgifvaren icke är i tillfälle att ersätta honom med en annan, skall detta blott alltför ofta bidraga att slappa hans energi och ställa hans lust att utbilda sig till allt större yrkesskicklighet. Därmed är då också utvecklingsprocessens andra hufvudfaktor, den medvetna anpassningen, satt ur verksamhet.
Detsamma gäller för arbetsgifvaren. Om inga nya arbetare finnas att få, kan häller ingen ny konkurrent
