löner, så måste detta jämnt motvägas af ett minus i de öfriga arbetarnes inkomst. Den enda riktiga fördelningen af lönerna inträdde vid fri konkurrens, d. v. s. då arbetarens rörlighet icke hindrades af några fackföreningsregler. Den lön, som då skulle erhållas, betraktades som den naturliga; därutöfver skulle en grupp af arbetare kunna erhålla något endast genom ett af en strängt sluten fackförening tillskapadt monopol.
Jag kan icke här i detalj uppvisa hur grundfalsk hela denna lära är. Det svåraste felet i hela resonnemanget är utan tvifvel den förutsättningen, att den löneförhöjning, som en grupp af arbetare tillkämpar sig, nödvändigt erhålles på bekostnad af andra arbetare, eller öfver hufvud på bekostnad af någon som helst annan faktor i produktionen. Man glömmer härvid den möjligheten, att arbetets effektivitet kan stegras, i och med det arbetaren ställes på en högre lefnadsstandard. Och den möjligheten är, såsom vi i de båda sista af dessa föreläsningar skola söka visa, det allra viktigaste momentet i allt ekonomiskt och socialt framåtskridande.
Den ekonomiska möjligheten af att en fackförening kan höja sin lefnadsstandard, utan att detta behöfver ske på bekostnad af öfriga arbetare, anta vi alltså tillsvidare som gifven. Återstår då den fråga, som här närmast är af intresse: kan en fackförening höja sin lefnadsstandard utan att begränsa tillträdet till yrket? Erfarenheten har visat, att detta är fullkomligt möjligt och det, som vi strax skola se, just på grund af den samtidiga höjningen af den personliga dugligheten och energien hos de arbetare, som komma i åtnjutande af denna högre lefnadsstandard.
Ingenting kan på detta område bättre vederlägga den teoretiska spekulationens motsatta uppfattning än den lysande framgång, som Lancashires bomullsspinnare haft att uppvisa som resultat af sin
