en utsökt duglig arbetare och af en med endast genomsnittlig duglighet, kan det icke vara det minsta tvifvel, att det för en arbetsgifvare i de allra flesta fall är en synnerligen god affär att betala dylika premier. När en fackförening skall uppställa sina normalbetingelser, utgår den i allmänhet från hvad som förut betraktats såsom normala villkor. Men i det den strängt genomför sina betingelser öfver hela linien, tvingar den de sämsta arbetsgifvarne upp på en högre nivå. Detta kan naturligtvis endast vara till fördel för de bättre arbetsgifvarne, som därigenom befrias från en ojämn »smutskonkurrens». Då nu som nämndt, några arbetsgifvare prestera mer än normalbetingelserna fordra, så finner man, att genomsnittet af de nya arbetsvillkoren kommer att ligga högre än det gamla genomsnittet, trots det att hvad fackföreningen fordrar icke är något annat, än hvad som förut betraktats såsom normalt. Normalbetingelsernas politik har alltså redan i sig själf en viss tendens att drifva upp arbetsvillkorens genomsnittsnivå. I det afseendet skiljer sig denna nya ekonomiska politik alldeles väsentligt från den medeltida lönepolitiken, som också den sökte fastställa lönerna för olika slag af arbete, men i praktiken ofta nog blef föga mer än ett hinder mot att drifva upp lönerna öfver de fastställda gränserna.
Hvad beträffar medlen för genomdrifvandet af normalbetingelserna, så är det ju visst icke nödvändigt att hela bördan af denna uppgift bäres af fackföreningen. Staten kan här träda till med sin lagstiftning och bli arbetarne till väsentlig hjälp. Hvilka uppgifter staten i detta hänseende bör åta sig, skola vi i nästa föreläsning undersöka.
Vi ha nu att från samhällsekonomiens synpunkt söka klargöra betydelsen af denna normalbetingelsernas politik. Hvad som i främsta rummet är afgörande för
