upp i dessa arbetares hem, vänjas redan från början att ställa högre fordringar såväl till lifvet som till sig själfva; de ha tillfälle att lära sitt yrke under de gynnsammast tänkbara förhållanden; och sålunda gå på uppfostrans väg föräldrarnes förvärfvade egenskaper i arf på barnen och det ekonomiska urvalet framalstrar ett högre släkte.
En sund samhällsekonomi kräfver, att hvarje ledig plats besättes med den dugligaste, som står att få. Kunde vi på alla områden förverkliga detta ideal, så skulle vi därmed uppnå den bästa möjliga fördelning af förhanden varande krafter på den samhälleliga produktionens olika grenar. Men detta är naturligtvis i sin ordning villkoret för att vi skola producera så mycket som möjligt och således också för att människorna skola lefva så bra som möjligt. Det är sålunda en synnerligen viktig sak att vid besättandet af platser göra ett riktigt urval. Man är alltid benägen att vilja se sådana frågor ur de privata fördelarnas trånga synvinkel, och det är icke lätt att få in i det allmänna medvetandet att tillsättandet af en plats, hög eller låg, dock i främsta rummet är en samhällets angelägenhet. Normalbetingelsernas politik går en lång väg för att på det industriella arbetets område tillförsäkra oss ett urval i samhällets intresse; och den moderna, öppna fackföreningsrörelsen blir därigenom ett viktigt led i en fruktbärande ekonomisk utveckling.
Man kan ju väl förstå, att personer i den offentliga eller enskilda välgörenhetens tjänst anstränga sig att skaffa arbete åt mer eller mindre förkomna stackare, som hemfallit under deras vård. Man kan också förstå att de komma i en mycket brydsam ställning, om de hindras att anbringa sina skyddslingar på grund af fackföreningarnas fordran att gällande normallön skall betalas. Men fackföreningarnas intresse är här det viktigaste, och det måste ge utslaget, ty det sammanfaller
