med hela den sociala ekonomiens intresse. Om det finnes en fullt duglig arbetare att tillgå, så är det bättre att låta honom få en ledig plats, än att besätta platsen med en mindre duglig person. Det är bättre från produktionens synpunkt, ty den duglige arbetaren uträttar mer. Och i hvilket fall som hälst måste ju båda arbetarne på något sätt underhållas; skaffar man den ene arbete, så får man i stället lof att försörja den andre. Det är således för samhället alltid en ren vinst att sysselsätta den dugligaste. Endast i det fall, att alla dugliga arbetare redan äro fullt sysselsatta, kan det vara berättigadt att lämna arbete äfven åt mindre dugliga element. Men det är en sak som arbetsgifvarne vanligen göra af sig själfva, så snart det på grund af liflig efterfrågan för deras fabrikat visar sig nödvändigt.
Det gamla, borgerliga föreställningssättet har svårt att försona sig med den tanken att en arbetsgifvare icke skulle ha rätt att underhandla enskildt med hvar arbetssökande och låta ett arbete utföras af den, som erbjöd sig att göra det för billigaste pris. När man sålunda vädjar till »rätten», förgäter man gärna att ideal rätt dock aldrig är, aldrig kan vara något annat än ändamålsenlighet, ändamålsenlighet ur samhällets synpunkt. Hvad som, ideelt sedt, är rätt eller orätt i förhållandet mellan arbetare och arbetsgifvare afhänger alltså af samhällets intressen i denna punkt. Om det nu kan visas, att enskild underhandling om arbetslönen framkallar en konkurrens af det slag, där mindervärdiga element bli de segrande, och därmed träder i motsats till samhällets djupaste lifsintressen, om det vidare kan visas, att den kollektiva underhandlingen mellan arbetsgifvarne och fackföreningen förmår skjuta en bom för denna slags konkurrens och frambringa en täflan i framåtskridandets tjänst, så kan ju ingen tvekan längre råda om hvad som i denna fråga är rätt eller orätt.
