Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
72

djupa leden; men jag tänker särskildt på den lifsglädje, som följer med arbetet i organisationernas tjänst, på de fall, där jag sett ett lif vidgas, en personlighet växa, endast därigenom att arbetaren fått någonting att själf ta hand om, någonting mera än det mekaniska fabriksarbetet att sätta in sina krafter och sina intressen på. Den som sett detta förstår, att den moderna fackföreningsrörelsen bär krafter inom sig till att fostra, icke blott producenter, utan också människor.

Normalbetingelsernas politik sträcker emellertid sina verkningar äfven till arbetsgifvarne. Vid en fri, d. v. s. af fackföreningarna oreglerad konkurrens mellan arbetsgifvarne händer det ofta att segern tillfaller icke den skickligaste, utan den som bäst förstår att trycka ned sina arbetares löner eller att hänsynslösast exploatera deras arbetskraft. Normalbetingelserna göra slut på denna »smutskonkurrens» och göra arbetsgifvarnes duglighet till den afgörande faktorn i konkurrenskampen. Efterblifna arbetsgifvare, som icke kunna bestå, om de nödgas betala fulla fackföreningslöner, gå under. De nya konkurrensförhållandena framtvinga alltså ett urval, som går i riktning af att öfverlämna ledningen af den samhälleliga produktionen till dem, som genom sin tekniska, organisatoriska eller kommersiella skicklighet bäst ägna sig därför. Det behöfver ju icke sägas, att ett dylikt urval ligger i samhällets intresse.

En engelsk fabrikant har nyligen framhållit, att den praktiska följden af den nio timmars arbetsdag, som de engelska maskinarbetarne 1871 tilltvingade sig, var att drifva de små arbetsgifvarne ur yrket. Det sägs att de stora skofabrikanterna icke ogärna se skoarbetarne genomdrifva högre fordringar, som göra lifvet omöjligt för de små fabrikanterna. Det visar sig öfverallt att hvar ny fördel fackföreningarna tilltvinga sig blir en ny spik i de sämre företagens likkista. Detta