fackföreningspolitik bli den, att folk strömmar till detta yrke, så att det småningom öfverfylles. Om nu fackföreningen såsom vanligt följer den taktiken att lämna understöd till de medlemmar, som äro utan arbete, för att därigenom hindra dem att ta arbete till villkor, som ligga under normalbetingelserna, och om vidare denna naturliga taktik icke störes genom den offentliga eller enskilda välgörenhetens ingripande, så måste fackföreningarna ganska snart och på ett mycket kännbart sätt komma under fund med, att de spänt bågen för högt.
Tänka vi oss vidare, att alla yrken äro fullt organiserade och ledda i öfverensstämmelse med den öppna fackföreningspolitikens principer, så kommer hvarje särskildt yrke att afväga sina fordringar under trycket af konkurrensen på arbetsmarknaden. Detta betyder i själfva verket ingenting mindre än lösningen af det lika svåra som maktpåliggande socialpolitiska problemet att åstadkomma den bästa möjliga fördelning af samhällets alla arbetskrafter på olika grenar af den samhälleliga produktionen. Hvarje för stark ansamling af arbetskrafter i ett yrke motverkas vid en dylik öppen fackföreningspolitik i stor stil af en nedsättning af lönen i detta yrke; därigenom vinnes å ena sidan att strömmen af arbetssökande dras åt andra håll, å andra sidan också att priset på produkten kan sänkas, efterfrågan alltså stegras, först på produkten, men därmed också på arbetet. Båda dessa omständigheter bidraga naturligtvis att återställa jämvikten. Denna organisation af det samhälleliga arbetet betyder alltså något mer än en riktig fördelning af förhanden varande produktionskrafter på olika uppgifter, den betyder också en riktig proportion mellan lönerna inom olika yrken och, så långt arbetskostnaderna inverka, en riktig prisbildning på produkterna.
Se vi på fackföreningsrörelsen från denna stora
