synpunkt, så bortfaller helt och hållet den fåvitska frågan om fackföreningarna äro nyttiga eller skadliga, om de böra bekämpas eller ej. För oss stå fackföreningarna som ett oundgängligt led i en ändamålsenlig organisation af del ekonomiska samhällslifvet.
Naturligtvis är jag fullkomligt medveten om att jag vid detta omdöme närmast har en ideal fackföreningsorganisation i sikte. Den verkliga fackföreningsrörelsen är ju liksom allt mänskligt behäftad med brister. Särskildt måste detta gälla, där denna rörelse såsom i Sverige ännu befinner sig i sitt allra första utvecklingsskede. Men det är en billig kritik, som lefver på att stryka under ett begynnelsestadiums svårigheter. Den kritik, som skall bära frukt, måste äga kraft nog att tränga till det typiska i nutiden och vidd nog i uppfattningen för att sätta ut målen i framtiden. Den praktiska socialpolitiken förstår, att dess främsta uppgift med hänsyn till fackföreningarna är att af en rörelse, som under alla omständigheter är en kraft i samhället, skapa en kraft i samhällets tjänst.
Men ännu ha vi i Sverige icke kommit så långt, att vi förstå, att fackföreningsledaren har en svår och ansvarsfull plats att fylla, en plats som i själfva verket kräfver en alldeles särskild utbildning och som också måste löna sin man. För den genomsnittliga borgerliga åskådningen är fackföreningsledaren ännu alltjämt »den samvetslöse agitatorn, som göder sig på arbetarnes surt förtjänade slantar"». Det är karaktäristiskt nog att man i borgerliga kretsar alltid klandrar konsumtionsföreningarna för att de betala sina ledare så dåligt, men samtidigt icke kan finna ord nog starka för sin indignation öfver att fackföreningsledarne få någon ersättning alls för sitt mycket fordrande och oändligt uppslitande arbete.
Det är sannerligen på tid att man i Sverige kommer ut öfver en dylik trång syn på fackföreningsrörelsen,