som ju endast vittnar om en sorglig brist på socialvetenskaplig bildning. Vi måste komma därhän att vi göra fackföreningspolitik till föremål för verkliga studier och för systematisk undervisning. Skola missgrepp förekommas, skola fackföreningarna funktionera på ett tillfredsställande sätt, måste ledarne beredas tillfälle att utbilda sig för sin uppgift. Men äfven arbetarnes djupa led behöfva en klar uppfattning af fackföreningspolitikens grundsatser; det vore önskvärdt om vetenskapliga föreläsningar öfver fackföreningspolitik kunde komma att regelbundet ingå som del af undervisningen vid våra arbetareinstitut och föreläsningsföreningar. För blifvande arbetsgifvare borde en motsvarande undervisning meddelas vid tekniska högskolor och högre handelsinstitut. Men äfven den stora allmänheten, hvars opinion i strider mellan arbetare och arbetsgifvare betyder så mycket, borde icke längre få stå främmande inför en rörelse, som, man må för öfrigt bedöma den hur man vill, dock är en af samtidens allra viktigaste företeelser. Betydelsen af att de borgerliga klasserna äga en verklig kännedom om arbetarnes synpunkter och om grunderna för deras politik, kan icke öfverskattas. Ingenting är farligare än då den ena delen af nationen står fullkomligt oförstående inför den andra delens lifsintressen och hela rättsuppfattning. Att bygga en bro öfver detta svalg är en af den sociala vetenskapens vackraste uppgifter.
