verkan, att utjämna prisen, så att lika löner komma att betalas för samma arbete. Om lönen är högre på ett ställe än på ett annat, så måste – så resonnerade man – arbetaren gå dit där han får bäst betaldt, och sålunda måste lönen till sist bli lika för hela yrket.
Lika pris för lika arbete var alltså det andra målet för den fria konkurrensens politik.
Skillnaden i lön mellan olika slags arbete måste också under fri konkurrens så till vida utjämnas, att den endast kom att motsvara den olika ansträngningen, obehaget o. s. v. samt den olika kostnaden arbetaren hade för att utbilda sig till yrket. Dessutom skulle sådana yrken, som fordra någon särskild begåfning, betalas mer i förhållande till sällsyntheten af denna begåfning. Med ett ord hvarje arbete skulle, på samma sätt som hvarje vara, betalas efter sitt af den fria konkurrensen bestämda marknadsvärde.
I detta resultat af den fria konkurrensen inneslöt man också det, att arbetslönen alltid måste vara tillräcklig för att täcka arbetets egna produktionskostnader d. v. s. kostnaden för att uppföda och utbilda arbetaren själf. Om arbetslönen sjönke lägre – sade man – skulle arbetarne icke längre bli i stånd att bilda familj och uppföda barn i samma skala som förut. Arbetarnes antal skulle därför aftaga och lönen igen stiga på grund af det ringare utbudet af arbetskraft.
Det tredje hufvudresultatet af den fria konkurrensen skulle alltså vara att arbetslönen alltid blef tillräcklig för all täcka arbetets produktionskostnader.
Om dessa tre fordringar uppfyllas, så ledes samhällets hela ekonomi i rätta banor. Samhällets produktionskrafter fördelas på framställningen af olika varor i närmast möjliga öfverensstämmelse med konsumenternas önskningar, d. v. s. med efterfrågan; själfva denna efterfrågan regleras, så att de viktigaste