behofven, d. v. s. de för hvilka man är beredd att betala de fulla kostnaderna, tillfredsställas, och de öfriga sättas tillbaka; och den totala produkten af samhällets arbete skiftas mellan dess medlemmar enligt grundsatsen att en hvar skall betalas efter värdet af hans bidrag i detta samhälleliga arbete.
Denna slutsats är i hufvudsak riktig. Kan man genomföra de tre punkter, som den fria konkurrensens teoretiker ställde som mål, då har man i det väsentligaste förverkligat idealet för ett samhälles ekonomiska ledning. I det afseendet har den gamla frihandelsskolan den stora förtjänsten att för alla tider ha visat målet.
Men hon misstog sig om medlen. Hennes universalmedel, den fria konkurrensen, har visat sig otillräckligt för att förverkliga någon enda af de tre ofvan uppställda fordringarna på prisbildningen.
Den af intet reglerade konkurrensen måste med en viss inre nödvändighet ända med att uppsluka sig själf, i det den skapar monopol. På de punkter, där konkurrensen är riktigt fri, visar det sig i verkligheten esomoftast att intet företag kan bära sig; de ruinera alla hvarandra. Därigenom framtvingas sammanslutning hvars mål alltid är att inskränka konkurrensen, skapa ett stycke monopol. (Jfr. min förut citerade uppsats om »Kartell- och trustväsendet».)
Dylika bildningar kunna under vissa förutsättningar bli nyttiga verktyg i den ekonomiska politikens tjänst, särskildt då det gäller att förhindra att en vara till följd af för stark konkurrens säljes under produktionskostnaderna. Så till vida förtjäna de i denna undersökning en plats vid sidan af de kooperativa föreningarna och fackföreningarna. Men de kunna naturligtvis också missbrukas till att höja prisen vida utöfver produktionskostnaderna och bli då direkt fientliga mot samhällets intressen.
