till en sak af stor och själfständig betydelse. De socialistiska sträfvandena vinna härigenom i mångsidighet och bredd, men samtidigt också i fasthet och djup. Man dras från utopien, från det ofruktbara väntandet på riket, som skall komma neder liksom af himmelen, färdigt att endast tas i besittning och njutas; men också från alla experiment att med en gång skapa idealsamhället, att från ofvan dekretera socialiststaten; i stället träder det långsamma men oaflåtna arbetet på att nerifrån, från den djupaste grunden bygga på framtidens rikt och mångsidigt organiserade samhälle och på att skapa det människomaterial, som en sådan samhällsbyggnad kräfver.
Vi skola i de följande kapitlen sysselsätta oss litet mera utförligt med de viktigaste grenarna af detta organisationsarbete. Men dessförinnan måste vi kasta en blick på en annan hufvudriktning inom socialismen, den som man älskat att kalla »vetenskaplig socialism».
Det centrala i hela denna riktning är idén om »rätten till arbetets fulla afkastning». »I det ursprungliga tillståndet», resonnerade man, där hvar och en själf producerar hvad han behöfver, njuter arbetaren också ensam hela produkten af sitt arbete. Men det får han icke göra i det nuvarande samhället; här beröfva jordägare och kapitalister arbetaren en stor del af hans arbetsprodukt och bli därigenom i stånd att lefva på en arbetslös inkomst, som de kalla ränta. Detta är den egentliga orsaken till arbetarens dåliga läge, och en lösning af det sociala problemet kan därför endast nås i ett samhälle, som tillförsäkrar hvar och en den fulla frukten af hans arbete. Men det kan endast den socialistiska staten göra, som själf öfvertagit alla materiella produktionsmedel och därmed stoppat till själfva källorna till den arbetslösa inkomsten. »Rätten till arbetets fulla afkastning» leder alltså med en viss logisk
