anta att en sådan man i genomsnitt har kostat 5,000 kronor. En industriidkare, som har ständig tillgång till att ta in sådant folk i sin drift, åtnjuter ju i själfva verket en kolossal subvention från det öfriga samhället. Han bör vara skyldig att lämna samhället ersättning härför. Det gör han, om han betalar sådana löner, att hans arbetare bli i stånd att frambringa det nya människomaterial, som behöfs för att ersätta det utnötta. Då, men också först då, ger industrien tillbaka lika mycket som den får af samhället.
Under den närmaste tiden före slafveriets upphäfvande i Nordamerika måste slafägarne antingen själfva uppföda nya slafvar eller också köpa dem till ett pris som motsvarade deras fulla produktionskostnad. Det hade icke alltid varit så. Medan slafhandeln ännu var tillåten, var det i allmänhet billigare att importera nya slafvar från Afrika än att uppföda dem i Amerika. Då man alltså från annat håll kunde få obetald arbetskraft, slapp man ifrån att betala arbetet dess fulla, verkliga produktionskostnader.
Om nya friska arbetskrafter icke tillföras från andra håll, leder en otillräcklig arbetslön ovillkorligen till släktets gradvisa förstörande, till degeneration. Vi ha en analog företeelse i landtbruket. Om en jordbrukare årligen i sina skördar tar mer mineraliska ämnen ur jorden, än han tillför jorden genom gödsling, så kan det ju icke undvikas, att jorden blir allt fattigare på dylika mineraliska näringsämnen. Justus von Liebig har betecknat en sådan landthushållning med namnet rofdrift. Genom rofdrift ha stora, fruktbara länder utarmats till den grad, att de icke längre kunnat föda sina invånare; så särskildt det gamla Italien. Äfven i nyare tider har rofdrift i stor skala förekommit i Nordamerika men numera ersatts med en fullt rationell landthushållning. Genom rofdrift förstöres visserligen jorden, men dock
